Om mörker

Ju äldre jag blir destu tyngre tycker jag höstmörkret är. Jag vet inte riktigt varför, kanske mörkret är en påminnelse om hur snabbt tiden går. Men jag ska försöka njuta av det.

I utbildningen jag går ska vi göra en färgdagbok, dvs se färger och måla dem med akvarellfärg. En riktigt rolig uppgift. Det finns massor av färger bara man tittar efter.

Dessa foton tog jag senaste veckoslut för färgernas skull. Kanske färgkombinationerna blir ett par vantar eller en tröja någongång. Och jag misstänker starkt att vi ska använda vår färgdagbok till ett stickprojekt, det är ju sannolikt när jag går en stickutbildning.

Jag hade tänkt...

Jag har börjat en kurs i stickning på Västerbergs folkhögskola och jag hade tänkt att jag skulle berätta i bloggen hur det går och vad vi gör. Det blev lite trög start kan man säga för vi började i slutet av augusti och har redan haft två närstudieträffar. Den senaste hade vi tillsammans med Ulla Engqvist som skrivit åtminstone två böcker om olika stickdetaljer som gör att plagget ser bättre ut. Vi provade på horisontella och vertikala knapphål, sydde ihop ett miniplagg, virkade ihop ett plagg, stickade halskanter, och jag minns inte allt. Vi var alla trötta efter två intensiva dagar men åtminstone jag (och nog de andra också) lärde mig massor.

Det är en bit att ta sig till Västerbergs folkhögskola som ligger ca 40 km från Gävle in i landet. Jag tar färjan från Nådendal till Kapellskär och därifrån är det 2,5 timmars körtid. Senast kände jag hur axlarna slappnade bara mera och mera av ju närmare jag kom skolan. Det är så värt resan.

En söndag

Tre veckor har gått av min utlokalisering, det går framåt i min lägenhet. Tapeter har kommit upp i vardagsrummet, badrummet har ett hål i golvet. Får se om jag får flytta hem i slutet av nästa vecka. Annars får jag hitta någon annanstans att bo.

Under tiden har jag hittat läsandet vilket jag längtat efter. Nu har jag inte så mycket annat att göra än att läsa och sticka vilket jag tycker om. Igår hann jag promenera till Finlands sydligaste udde och dessutom städa bilen.

Jag har aldrig sett så mycket harsyra någonstans som i Hangö på Uddskatans naturskyddsområde. Jag tycker egentligen mera om dem än vitsippor. Vitsipporna breder ut sig och tar plats medan harsyran är mera oansenlig och tillbakadragen.

En segelbåt körde för motor (förstås, trots att det var riktigt lämplig vind) men hade rutten väldigt oklar. Den körde först på norra sidan av Tulludden mot Bromarv, sedan svängde den tillbaka, tog riktning mot Tulluddens lotsstation, ångrade sig, körde lite mot Russarö men svängde av mot Hangö. Jag blir så stressad av sådant där för antagligen är det några nya och ovana "seglare" som inte har kunskap om navigering. Jag förstår inte hur de vågar!?